Under hösten fick de medlemmar som varit med sedan Västerbottensvävarnas start fått en blombukett och en uppmaning att bland annat berätta om de vävar de är mest stolta över. Här kommer Solbritt Dahlberg Karlssons berättelse.

Det var lätt för mig att välja ut de vävar jag är mest stolt över:

En Handduk i gåsögon?

Min mor dog 2 månader innan jag fyllde 16 år. Hon efterlämnade efter sig en handuksväv som jag visste hette gåsögon. När sorgen lagt sig någorlunda ville min ett år äldre syster att vi skulle försöka väva ut väven. Ingen av oss hade vävt förut, vi skötte småsyskon medan mor vävde, men ibland fick jag hjälpa henne med att klistra ihop linåtergångarna med sk kallim. Linet använde hon som inslag.

Jag var ju teoretiker så jag lånade böcker från biblioteket om vävning och försökte lista ut hur man trampade för att få fram mönster. Mamma hade en hembygd vävstol med 4 skaft och fyra trampor och dubbeltrampa visste min syster vi skulle göra.  

Till slut var väven utvävd och vi hade varit så ordentliga att vi efter  varje avsutad handduk hade en grön rand som mellaninslag. Men när vi jämförde med de handdukar mamma hade vävt så fanns det inte ett enda gåsögon på våra utan en spetskypert. Dessutom hade de blivit fyrkantiga för ingen av oss tänkte på krympmån. (Bild nr 1)

Bild nr 2 visar hur  en stolt storasyster satt fast en hank med mammas nya sicksackmaskin. Så skulle väl inte jag sätta fast en hank idag men det är ju historia och den har fått sitta kvar. Sedan vävde jag och min syster mattor.

Löparväv med ”misslyckade” kanter

Jag gifte mig så småningom och fick 3 pojkar. När yngste sonen var 2 år blev jag sjuk och blev väldigt deprimerad. Jag blev inlagd på ett vilohem och var där en hel månad. Jag fyllde 30 år medan jag var där. Arbetsterapeuten ville jag skulle komma ner till vävsalen och väva. En löparväv var uppsatt och jag började väva. Men kanttrådarna gick av på flera ställen och när jag äntligen fick fara hem till mina små pojkar ville jag inte ha duken med. Den var så ful.

Men en dag kom ett paket från arbetsterapeuten och hon hade lagat duken åt mig. Jag har älskat den löparen sedan dess. (Bild nr 3)

Efter det så anmälde jag mig till en vävutbildning i KomVux regi i 3 terminer och köpte min första vävstol. Efter många års hemmavävning gick jag Vävår i Umeå och fick in bindningsläran också.

Med det vill jag säga att vävningen gjorde mig frisk.

Solbritt Dahlberg Karlsson